BaraChristin

Blev jag ögonvittne till en dödsolycka.
En av mina vänner blev påkörd av en buss.
Vi väntade på en buss till ett disco, en annan vän fyllde år och vi skulle fira det.

Jag kommer aldrig att glömma hur blåljusen speglades i fönstren.
Jag kommer aldrig att förstå att vi ena stunden stod och pratade med en sprallig och glad kompis som i nästa sekund låg död på gatan.

"De Gud älskar mest tar tar han först"
Hur gick det annars till när Fredric Nilsson dog, innan han ens hade fyllt 16 år?

Idag går mina tankar till Nisses familj, alla vänner som tillsammans gick igenom denna katastof och även i vördnad över livet. Dels för att det hänger på en skör tråd, morgondagen är ingen given, och dels för att man hämtar sig. Även om man känner sig riktigt jävla nertryckt, så tar man sig upp. Det har gått 14 år, det hände vid 22,00 på kvällen. Man glömmer aldrig, men man kan acceptera och leva ett nytt liv. Man kan det.

Sov gott Nisse, du är fortfarande en förebild för mig